Titanic – Vad hände den natten?

Av: Ingmarie Öberg
Publicerad: 2019-04-14

Först byggdes Olympic, sedan Titanic

I slutet av 1800-talet hade det blivit vanligare att bygga fartyg helt i metall och som drevs med ångmaskiner. Tidigare hade de flesta skepp byggts i trä och seglades fram, men i och med industrialiseringen och framsteg i tekniken gjordes det möjligt att bygga mycket större fartyg än tidigare och rekord efter rekord sattes inom sjötrafiken.

Titanic beställdes av White Star Line och byggdes vid Harland & Wolff varv i Belfast, Nordirland son nummer 2 av 3 planerade fartyg. Fartygen var tänkta att bli dåtidens största, lyxigaste, bekvämaste och säkraste passagerarfartyg. Men inte det snabbaste. Det första skeppet som byggdes i trion var RMS Olympic, därefter RMS Titanic och det sista skulle få heta RMS Gigantic. Efter Titanics olycka döptes det sista fartyget dock om till RMS Britannic.

Titanic börjades byggas i mars 1909 och lite drygt två år senare, den 31 maj 1911, kunde hennes skrov – hela 270 meter lång och 28 meter bred – sjösättas i floden Lagan i Belfast. Det var då det största, rörliga, konstgjorda objektet i världen och över hundratusen människor kom för att bevittna det hela. Skrovet transporterades genast till en flytdocka där arbetet att skapa en imponerande, luxuös interiör fortsatte och arbetet med att installera hennes 29 stycken pannor för att driva hennes två huvudsakliga ångmaskiner likaså. 

Titanic byggdes för att kunna rymma 905 passagerare i förstaklass, 564 passagerare i andraklass och hela 1134 passagerare i tredjeklass. Utöver detta hade man även rum för den mängd av personal som krävdes, hela 944 stycken vid full beläggning.

Förkortningen RMS i Titanics, och liknande fartygs namn, kommer från de postleveranser som de gjordes över Atlanten. RMS betyder att fartyget var en “Royal Mail Steamer”, en kunglig post-ångare.

Säkerhet och skrock

Trots att det inte var nödvändigt sattes det dit 4 skorstenar på de tre fartygen. Titanic behövde bara 3 skorstenar, men varvets styrelseordförande tyckte att en fjärde skorsten skulle få fartyget att se om möjligt ännu mäktigare ut. Den fjärde och aktre skorstenen var en attrapp som istället användes för ventilation av maskinrum och huvudkabyssen.  Många emigranter trodde även att fartyg med 4 skorstenar var säkrare än de med 3.

Bottnarna på fartygen gjordes dubbla. Fartygen delades även upp med 15 “vattentäta” skott. Ett skott är en vägg som går tvärs genom hela fartyget och som kunde stängas vid fara. Skottväggarna gick högt upp till det som hette E-däck, men inte hela vägen upp. Idén med att dela upp fartygen på detta sätt var att det skulle kunna hålla sig flytande även om fyra avdelningar vattenfylldes. En större skada än så ansågs inte möjlig.

Fartygen fick även livbåtar och sammanlagt var Titanic utrustad med 20 livbåtar av tre olika typer. Totalt 14 träbåtar (numrerade 3–16) med plats för 65 personer, 2 träkuttrar (nummer 1–2) med plats för 40 personer samt slutligen 4 “hopfällbara” livbåtar med bokstäverna A till D med plats för 47 personer vardera. Totalt finns plats för 1178 personer, fler platser trodde de inte behövdes. Detta var ändå betydligt fler än vad reglerna krävde. För att ytterligare öka säkerheten på Titanic förvarades det även livbälten i allas hytter. Bältet fästes över bröstkorgen och fungerade som en äldre typ av flytväst.

Ombord – en klasskillnad

Ombord fanns det mesta att tillgå då Titanic hade byggts för att överträffa alla sina rivaler gällande lyx och överdåd. Att resa med Titanic kunde göras i första, andra och tredje klass.

Fartyget hade för sin tid mycket avancerade funktioner. Hon hade tre elektriska hissar i första klass och en i andra klass. Hon hade också ett omfattande elektriskt delsystem med ångdrivna generatorer vilka skulle förse elektriska lampor med ström.

I kulinarisk väg fanns en à la Carte-restaurang i stil med Ritz Hotel som drevs av den berömda italienska restauratören Gaspare “Luigi” Gatti. Ett Café Parisien inrett i stil med ett franskt trottoarkafé, komplett med murgröntäckta spaljéer och rottingmöbler drevs i anslutning till restaurangen. För en extra kostnad kunde förstaklassresenärerna njuta av den finaste franska haute cuisine i de mest luxuösa omgivningar. Man kunde även ta en fika på ett veranda-café där te och lätta förfriskningar serverades, med vacker utsikt över havet. 35 m lång och 28 m bred var matsalen på D-däck det största rummet och kunde rymma nästan 600 passagerare åt gången. Ytterligare tre matsalar av lite mindre storlek fanns ombord.

Första klass

Första klass var otroligt lyxig och det sparades inte på någonting. Hytternas inredning var enormt påkostade. Bland de nyare funktionerna som fanns tillgängliga för förstaklassresenärer var en saltvattenpool, gymnastikhall, squashplan, och ett turkiskt bad som omfattade elbad (en tidig form av solarium), ångbastu, svalt rum, massagerum och varmt rum. De gemensamma utrymmena i första klass var imponerande och utförligt inredda. De innehöll en lounge i stil med Versailles slott, ett enormt receptionsrum, ett rökrum (för män) och ett läs- och skrivrum.

En förstaklassbiljett var dock väldigt dyr, en biljett i första klass till Amerika kunde kosta från över 100 000 kronor räknat i dagens valuta för en “enklare” variant medan de två dyraste hytterna kostade närmre 750 000 tusen att få nyttja. Många som ville resa var rika och kända. Några exempel är den amerikansk affärsmannen och mångmiljonären Benjamin Guggenheim och Isidor och Ida Straus, delägare i den amerikanska varuhuskedjan Macy’s, och Margaret “Molly” Brown, en amerikansk miljonärska som överlevde förlisningen och senare blev känd som “The unsinkable Molly Brown”.

Ombord på skeppet märktes en tydlig klasskillnad mellan rika och fattiga. De allra flesta förstaklasspassagerarna hade med sig en eller flera betjänter som bland annat bar väskor och värdesaker. Överklassen från denna tid hade det bättre än vad de någonsin haft det tidigare med en industrialisering som medgav låga inkomstskatter och därmed ständigt växande förmögenheter. Då Titanic var det dyrbaraste och mest exklusiva fartyget för sin tid och det innebar en viss prestige att vara med ombord, lockades många rika och kända personer att boka plats på dess jungfruresa. Dock hade man förväntat sig att Titanic skulle vara fullbokad till sin jungfruresa. En nationell kolstrejk i Storbritannien hade emellertid under våren 1912 orsakat stora störningar i fartygstrafiken, vilket lett till att många atlantresor fick ställas in. Många tänkta passagerare valde då att skjuta upp sina reseplaner tills strejken var över – vilket den var några dagar innan Titanics avgång. Då var det dock för sent för att ge någon stor effekt på tillströmningen av passagerare.

Andra klass

I både första och andra klass var resan mycket behaglig. Personer som reste i andra klass fick även de leva lyxigt om man jämförde med många andra skepp på den här tiden. Här fanns ett flertal moderna salar inredda i brittisk stil med exempelvis ekpaneler och takstuckatur. Hytterna i andraklass var fräscha och rymliga med tillgång till toaletter, tvättfat, rinnande vatten och sängplatser för upp till 4 personer. Passagerarna i andra klass kunde även ta sig från olika avdelningar med hjälp av hiss, dock inte lika modern som de i första klass. Man hade också, liksom de i första klass, bibliotek och frisersalonger samt ett mycket uppskattat promenadutrymme på båtdäck. En andraklassbiljett kostade cirka 13 ooo kronor.

 

Tredje klass

Tredje klass hytter låg längst ner i båten i för och akter och var mycket enklare än de i andraklass. Andra skepp tillhandahöll oftast endast sovsalar med öppen koj medan White Star Line-fartygen, däribland Titanic, erbjöd sina tredjeklasspassagerare privata, små men bekväma hytter som rymde två, fyra, sex, åtta eller tio passagerare. För tredjeklassresenären kunde, trots enkelheten, dessa hytter kännas som väldigt fina bland annat då även dessa hade lyxen att ha rinnande vatten.

De allmänna utrymmena i tredjeklass inkluderade en stor matsal, ett rökrum och ett eget däck, kallat ”poopdäck”. Korridorerna var oftast trånga och konstruerade med många trappor. De som bodde i tredje klass var inte tillåtna att besöka de finare klasserna.

De flesta människor som reste med Titanic reste i tredje klass. Passagerarlistorna dominerades av engelsmän och amerikaner. Utöver dessa var svenskarna den största gruppen, följt av de andra nordiska länderna Finland, Norge och Danmark. Det var sammanlagt 231 passagerare från Norden ombord varav 165 omkom. I tredjeklass reste främst människor från Europa som ville emigrera till USA eftersom de hoppades få ett bättre liv i det nya landet. En enkelbiljett i tredjeklass kostade 15–40 dollar, en ansenlig summa då det skulle motsvara ca 2 700–7 500 svenska kronor i dagens penningvärde (2019).

En arbetsplats

Det var många som arbetade på Titanic. Det behövdes för att sköta ett så stort skepp och ta hand om så många passagerare. Den största gruppen ombord var alla de som passade upp på passagerarna. Därefter kom gruppen som skötte maskinerna. Om Titanic varit fullbelagd hade det funnits 944 personer i besättningen.

Även om Titanic främst var ett passagerarfartyg rymde hon också en betydande mängd gods. Hennes beteckning som Royal Mail Ship (RMS) indikerade att hon bar post enligt kontrakt med brittiska Royal Mail, men även med United States Post Office Department. För lagring av brev, paket och värdeföremål så som guld, mynt och andra värdesaker tilldelades 760 m³ utrymme i fartygets lagerrum. Över 3000 postsäckar fanns ombord Titanic. Postkontoret på G-däck var bemannat av fem posttjänstemän; tre amerikaner och två britter, som arbetade 13 timmar om dagen, sju dagar i veckan med att sortera upp till 60 000 artiklar dagligen.

Resan

Titanic lämnade England den 10 april på sin jungfruresa mot New York. På sin väg till New York skulle det först till Cherbourg i Frankrike och sedan vidare till Queenstown, nuvarande Cobh vid Cork på Irland, för att hämta upp ytterligare passagerare och post. Eftersom Queenstown var sista hamnen före resan över Atlanten passade många på att skriva hem innan resan över Atlanten började.

Ombord fartyget bar man 2207 personer varav ca 898 arbetade på fartyget.

Olyckan

Den 14 april mottog telegrafister på Titanic flera varningar om isberg. Kaptenen valde ändå att fortsätta resan med full hastighet eftersom rederiet ville visa omvärlden att Titanic inte bara var ett lyxigt fartyg, utan också ett av de snabbare. Vid 19.30-tiden mottogs rapporter från SS Californian om ett kraftigt isfält beläget endast en halv mil söderut. Kapten Smith fick dock inte telegrammet då han gått för att äta kvällsmat med några passagerare.

Klockan 23.40 den 14 april 1912 upptäckte en utkik ett isberg rakt framför fartyget. Det var då för sent, fartyget håller för hög hastighet och de försöker styra åt sidan men istället blev vinkeln mycket olycklig: isberget gjorde en skada på fartyget längst hela 90 av skeppets 270 meter skrov, motsvarande fem och en halv avdelningar. Efter en inspektion konstaterades det att tre av Titanics vattentäta avdelningar redan var vattenfyllda. Titanics konstruktör, Thomas Andrews, som var med på resan förklarade för kaptenen att det fortfarande fanns en chans om pumparna orkade med att pumpa ut vattnet tillräckligt snabbt. Om däremot fem avdelningar vattenfylls så skulle fören pressas ned så djupt i vattnet att hela båten fylls med vatten.

Omkring klockan 00.25 stod det klart att pumparna inte klarat av att pumpa ut de nästan 300 ton iskallt vatten Titanic tog in per minut och att ytterligare två avdelningar nu var vattenfyllda. Båten skulle alltså sjunka.

En kamp för räddning

Kapten Edward J. Smith ger order om att livbåtarna skall göras i ordning och att passagerarna skall ta på sig livbälten och gå till båtdäcket där livbåtarna finns.

Telegrafisterna började sända ut nödsignalen SOS så att båtar i dess närheten skulle styra till Titanic och kunna rädda människor därifrån.

Många yrvakna människor förstod först inte vad som hänt och man trodde istället att den tidigt givna ordern att ta sig till livbåtarna bara var en övning (den ordinarie sjönödsövningen samma dag hade ställts in) och stannade inne istället för att våga sig ut på däck i det kalla vädret. Bland de som tog sig upp till livbåtarna ville många inte lämna fartyget i de små, osäkra båtarna, men allt eftersom lutningen av fartyget ökar och fören sjunker längre och längre ner i vattnet vill fler och fler lämna fartyget.

Allt fler förvirrade resenärer sökte sig upp mot huvuddäck för att få klarhet i vad som inträffat. Besättningen försökte göra allt för att lugna passagerarna, till exempel fick orkestern, med bandledaren Wallace Hartley, order att fortsätta spela musik för att förhindra panik.

I de lägre våningarna utbryter stor förvirring och desperation bland tredjeklasspassagerarna. Många av dem var nu mer eller mindre instängda i skeppets lägre regioner då de av olika hinder i form av grindar, krångliga långa gångar med många trappor och korridorer försenades eller hindrades från att ta sig till båtdäck. De som ändå lyckades ta sig ända upp blev oftast avvisade från att ta plats i en livbåt då de rika prioriterades.

Titanic har 1178 platser i livbåtarna, men ombord finns över 2000 personer. Vattnet runtomkring den snabbt sjunkande Titanic är iskallt och kommer man inte i en livbåt har man små chanser att klara sig. Alla kommer inte att få plats och det beslutas att kvinnor och barn ska få förtur.

Det hjälper inte heller att det klockan 00.45 firas den första livbåten, nummer 7, ned med plats för 65 personer i den kalla Atlanten; dock med endast 28 personer ombord. Många, främst de ur tredjeklass som nekats tillträde till livbåtarna, försöker nu med kraft ta sig ombord livbåtar i hopp om räddning. Några skeppsbefäl drar därvid vapen och skott avfyrades som varning, vilket möjliggjorde fortsatt lastning av kvinnor och barn.

“Som en gentleman”

Det fanns de som vägrade att ta plats i någon livbåt. Många män från första klass, som insett att de inte skulle ta sig levande från skeppet utom på någon annans bekostnad, befann sig istället i olika rökrum där de till synes helt obekymrade stannade kvar, allt medan fartyget vattenfylldes. Detta öde valde till exempel miljonären Benjamin Guggenheim som klädde om till formell klädsel “för att dö som en gentleman”. Även många kvinnor vägrade att skiljas från sina män när de beordrades kliva ned i livbåtarna.

De första nödraketerna sändes nu upp mot skyn samtidigt som familjer och grupper splittrades när fartygets lutning mot fören stadigt ökade och de kvarvarande ombord fick allt svårare att hålla balansen. Klockan var då cirka 01.15

Klockan 02.05 firades den sista livbåten ned i havet. Kapten Smith begav sig åter till kommandobryggan efter att ha berömt besättningen för ett gediget jobb, och med det avslutande yttrandet att “nu är det upp till var man att rädda sig själv”.  Även Titanics konstruktör Thomas Andrews valde att dra sig undan till rökrummet i första klass där han, enligt vittnen, tålmodigt väntade in sin död.

Klockan är cirka 02.20 den 15 april 1912 när Titanic försvinner i det mörka vattnet i Nordatlanten.

RMS Carpathia

RMS Carpathias kapten och besättning som hört Titanics nödrop gjorde sitt yttersta denna natt. Alla bekvämligheter stängdes av ombord för att spara energi så att ångmaskinerna kunde köras med högsta effekt för att öka hastigheten.

Carpathia når fram till platsen vid fyratiden på morgonen den 15 maj 1912 och fartyget började skjuta upp raketer och nu förstod de nödställda i livbåtarna att de var räddade. Carpathia hade på sin väg till undsättning av sin kapten, Arthur Rostron, beordrats en maxfart på 17,5 knop, tre knop högre än det normala, vilket troligen bidrog till att man räddade många av den bitande kölden hårt ansatta från att frysa ihjäl.

Klockan 04.10 hissades den första livbåten upp i säkerhet; den sista 08.30. Innan hemfärden mot New York sökte man sedan förgäves efter fler överlevande.

Trots att de räddade nu fanns i säkerhet fanns lite glädje att få då nästan 1500 människor har gått under.

Hjälporganisationer och skadestånd

När överlevande passagerare anlände till New York den 18 april 1912 möttes de av närmare 40 000 nedslagna och nyfikna människor, anhöriga och reportrar. För de flesta överlevande passagerarna var läget mycket svårt. Många barn var nu faderslösa och massvis av kvinnor hade förlorat sina män. Värdesaker som pengar och smycken hade för många försvunnit ned i havsdjupet. Vissa tredjeklasspassagerare ägde numera bara de kläder de haft på sig under resan. För att hjälpa offren och deras familjer inrättades många välgörenhetsorganisationer med olika former av insamlingar. Det anordnades minneshögtider för och restes minnesmonument över de omkomna. I och med att svenskar var den tredje största gruppen ombord väckte olyckan starka känslor i Sverige. Utöver att det skrevs mycket om olyckan i landets tidningar bildades olika bidragsfonder med avsikt att hjälpa de drabbade.

De överlevande krävde rederiet White Star Line på stora skadeståndsbelopp, då många som tidigare nämnts förlorat mycket av sina värdesaker. Det var många familjer och släktingar till dessa som inte bara drabbades ekonomiskt utan också mycket svårt på det psykiska planet. Vissa gick i konkurs och fick sälja sina gårdar och sin egendom, andra tvingades lägga ned sina karriärer på grund av sorg. I Southampton vilade en extra stor sorg över samhället då man var den stad som drabbats allra svårast då fler än 500 besättningsmedlemmar härrörde härifrån. Bland de överlevande väntade nu en ständig uppmärksamhet från både media och världsbefolkningen.

Många domstolar förhandlade efter olyckan och det beslöts att ersättning skulle utgå till anhöriga och överlevande.

Myter

Ganska snart efter olyckan började historier berättas om varför Titanic sjönk:

Det fanns en mumie ombord – En av passagerarna som följde Titanic ned i djupet var William Stead, en brittisk journalist som praktiserade spiritualism. Efter att i många år ha beskyllt den förbannade mumien av den mystiska egyptiska prinsessan Amen-Ra för att skapa oreda och föra onda krafter med sig genom Londons gator berättade nu Stead för sina medpassagerare att mumien och dess sarkofag fanns med ombord. Det fanns en sarkofag ombord, men den var dock tom. Sarkofagen som Stead beskyllde finns än i dag att beskåda på The Brittish Museum i London.

Diamant med förbannelse – Har ni hört talas om Hope diamanten? Det är en av de största kända blå diamanterna i världen och värderas till minst 250 miljoner dollar. Enligt flera historier bär den här diamanten på en dödlig förbannelse. Ägarinnan till diamanten råkade ut för fler familjetragedier. Diamanten fanns dock inte med ombord på Titanic vid dess undergång.

Osänkbart skepp – Stora rubriker om Titanic blev det naturligtvis på grund av olyckan, men de största rubrikerna var faktiskt ett år tidigare när systerfartyget RMS Olympic sjösattes som “osänkbar”.
Media red på Olympics osänkbarhet och olyckan för att få ett större genomslag. FEL

Försäkringsbedrägeri – Myten gör gällande att det var RMS Olympic och inte dess syster Titanic som gick i djupet. Myten grundar sig på att RMS Olympic skadades under en färd mellan Southampton, England och New York i september 1911 och fick återvända till varvet i Belfast där det reparerades. Fartyget färdades sedan åter mellan Southampton, England och New York och tillbaka för att i februari 1912 återvända till varvet Harland and Wolff för vidare reparationer. Det är här som myten säger att de två skeppen byttes ut och att det nu var RMS Olympic som lämnade varvet, nu med namnet RMS Titanic och det nybyggda skeppet tog RMS Olympics skepnad.

Ingen påve – Titanics skeppsnummer sägs ha förfasat de djupt katolskt religiösa varvsarbetarna då dess påstådda nummer 3909 04, sett genom en spegel tycktes säga “No pope”, ingen påve på svenska. Denna myt kan dock inte stärkas någonstans då Titanic hade numret 401 målat på sitt skrov, samma nummer som det haft i Harland and Wolffs varv, och var registretat med numret 131,428.

En fråga om bärgning

Nästan omgående efter Titanics förlisning inleddes olika expeditioner för att finna vraket och det har ända från skeppets förlisning förts fram olika idéer om hur man skulle försöka bärga det. Det fantiserades om heliumballonger som kunde lyfta vraket ur djupet eller enorma magneter. Någon föreslog att skicka ner bomber så att allt flytande kunde bärgas.

Den 1 september 1985 hittades fartyget. Efter en utökad modern teknik med ubåtar och möjligheten att ta skarpa bilder långt under vattenytan lyckades en amerikansk-fransk expedition och de lokaliserade vraket på 3 810 meters djup, 41°43′55″N 49°56′45″V, 600 NM sydost om Newfoundland.

^{Ubåtar med avancerad kamerateknik sökte igenom vrakplatsen noga och fann att skeppet vid förlisningen hade brutits sönder i två delar, vilka låg på botten med ungefär 500 meters avstånd, separerade av sönderslitna vrakdelar. Detta var en överraskning då man från Titanics förlisning fram till fyndet av vraket hade haft uppfattningen att skeppet gått till botten i en del. Stäven var djupt nedborrad i bottenslammet och de förmodade hålen i skrovets sida från isberget gick inte att se.}

Nutid

Efter olyckan för 107 år sen skärptes reglerna för passagerartrafik kraftigt och de reglerna gäller ännu.

På grund av olyckan med Titanic, nu 107 år sedan, följde förändringar av internationella sjöregler. Efter de båda sjöförhören som genomfördes efter olyckan kom man även fram till att stora förändringar skulle göras inom sjösäkerhet och havspolitik. Några av dessa var:

• Livbåtar ska finnas till samtliga ombord.
• Radiobevakning ska äga rum dygnet runt.
• SOS ska gälla som internationell nödsignal. Den ersatte CQD följt av skeppets namnkod (MGY var Titanics).
• Livbåtsövningar ska genomföras.
• Internationella ispatrullen bildas två år efter olyckan.
• Fartygens rutter över Atlanten ändras till att gå i en mer sydlig riktning för att undvika isberg.

Av dessa ändringar gäller samtliga än idag. Ett av de mer självklara besluten som fattades var att livbåtar ska finnas till samtliga ombord.

 

---

Missa inte

Titanic The Exhibition är en av världens största vandringsutställningar. Genom ca 200 originalföremål och flertalet reproduktioner av interiörer i naturlig storlek får du som besökare uppleva verkliga berättelser om fartyget.

Utställningen beskriver myterna, berättelserna och verkliga livsöden. Detaljer om vilka resenärerna var, vad de gjorde, vad de tog med sig och ibland vad de sade har gjort det möjlighet att berätta den verkligt mänskliga dimensionen av Titanics första och sista resa.

Utställningens uppdrag är att återskapa känslan av hur det var att resa med denna “osänkbara” Atlantångaren.

Utställningen kommer till Uppsala och Fyrishovs Hall C där den slår upp dörrarna fredagen 17 maj för att visas till och med söndagen 25 augusti 2019.

 

---

Besök gärna länkarna: Event – Titanic The Exhibition (maj-juni) | Event – Titanic The Exhibition (juli-augusti) | Webb – Titanic The Exhibition
Fler artiklar: OMG! Gustav och Annica träffar Legally Blonde | Våffeldagen, ett språkligt missförstånd | Guide för föräldrar till spelet CS:GO | Alla Artiklar
(Externa länkar öppnas i ett nytt fönster/flik)